Kommer inte ens ihåg hur många gånger jag hörde/läste denna kommentar eller kommentarer releterade till detta när jag var gravid. Nu senast gällande en artikel som handlade om en av prinsessorna som för nuvarande är sjätte månaden gravid och där var det (en extremt arrogant och okunnig) man som kommenterade att det var bara fjantigt att hon tänkte vara hemma från nobelmiddagen pga av gravidbesvär. Jag som själv varit gravid och hade det ganska jobbigt där jag bland annat var tvungen att vara hemma i två omgångar pga av orkeslöshet och svimningskänningar och spydde var och varannan dag i sista halvan av graviditeten, jag förstår henne till 100% och tycker självklart att hon skulle stanna hemma och ta hand om sig själv (nu vart det så att hon ändå gick men åkte hem efter halva tiden och vilade).

 

Visst så stämmer ju den kommentaren på ett sätt, jag var inte sjuk, allt gick över efter graviditeten, jag fick tillbaka min ork och kräktes inte var och varannan dag längre. Men det var ändå jobbigt, hur skulle jag kunna jobba på förskola när jag knappt orkade gå uppför trappan i vårt eget hus. Detta berättade jag för läkarna och dom trodde mig men proverna visade på absolut ingenting och därför sa dom att dom kunde skriva ett intyg på att jag borde vara sjukskriven men att det var liten risk att försäkringskassan skulle godkänna det. Nu behövde det ju aldrig hamna hos försäkringkassan eftersom jag vart bättre båda gångerna efter två veckor dvs den tid som det till och börja med räcker att jag sjukanmäler mig själv och sen lämnar ett intyg till min arbetsgivare. Jag hade ju tur att alla det berörde (jobbet, arbetsgivaren och Martin) var förstående men jag har hört från annat håll att det var fjantigt och bara nånting jag inbillade mig. 

 

Jag fick höra att jag skulle sakna att vara gravid sen när jag inte var det. Jag håller inte med där, jag saknar inte det minsta att vara gravid. Visst upplever jag det gärna igen i och med den fantastiska slutprodukten man får nämligen ett barn. Jag fick Zelda så det var ju helt klart värt all besvär jag hade. Men att vara gravid bara för sakens skull och för att det är så "mysigt" skulle jag aldrig komma på tanken på att göra, utan för mig var graviditeten bara ett onödigt måste för den helt fantastiskt underbara slutprodukten jag fick nämligen vår underbara lilla dotter. Att känna hur hon rörde sig i magen var förvisso häftigt, men det var de enda. Illamåendet, tröttheten, sömnbesvären och att inte ens kunna knyta sina egna skor utan en utstuderad plan det skippar jag gärna nästa graviditet. 

 

Fram till förlossningen så var det smärtsammaste jag varit med om ryggmärgsprov, dvs dom sticker en fet j'vla nål i ryggen på en, det gjorde så ont så jag grät och var också anledningen till att jag absolut inte ville ha ryggmärgsbedövning, men jag var samtidigt rädd för förlossningen av den anledningen. Hur extremt ont måste inte en förlossning vara om kvinnor frivilligt stoppar en nål i ruggen för att lindra smärtan. Sen upplevde jag en förlossning och det har nu toppat listan på den absolut smärtsammaste upplevelsen jag varit med om. Jag läste den mest idiotiska kommentaren som någonsing funnits då en man minsann hade haft förstoppning och tyckte minsann att han hade rätt att kommentera att kvinnor som gnäller på gravidbesvär var bara pjoskiga. Jag som faktiskt haft förstoppning vet att det inte är en mysig känsla men det är inte ens i närheten av vissa graviditetsbesvär man kan ha.

 

Sen är det ju den där åsikten om att det är självförvållat och därför ska man inte gnälla och ja visst är det så. Jag valde att ha barn men samtidigt vi kvinnor inte skulle genomgå graviditeter så skulle det inte bli några barn och människosläktet skulle dö ut så det är ju nödvändigt. Annat är det om man röker som en skorsten och gnäller när man får kol, då kan jag säga att det är rätt åt en men barn bidrar inte bara med att föra mänskligheten vidare utan de bidrar även med en sån otrolig glädje. Det bästa ljudet här i världen är när min lilla dotter skrattar, hur trött eller ledsen jag än må vara så får det ljudet mig alltid på gott humör. Men nu är det dags att avrunda detta inlägg för jag hör min lilla dam börjar vakna.

 

As always//

Linda