Just nu går jag i en ständig väntan på att föda barn, jag börjar närma mig slutet av vecka 39 så än så länge är det fortfarande ett tag innan beräknat datum men jag har kommit så långt att förlossningen kan starta när som hellst och jag längtar nå enormt till dess för dels så längtar jag såklart massor tills hon kommer ut och vi får börja vårt liv som familj tillsammans. Men sen längtar jag också tills jag får tillbaka min kropp för jag är så otroligt less på att vara gravid. Jag känner mig ständigt stor och otymplig, jag är illamående nästan ständigt, jag har aldrig någon aptit och är knappt hungrig alls. Så ja jag går i en ständig väntan på att få träffa detta lilla liv som bökar runt i mig dagligen. Men hitills ar jag inte känt ens minsta lilla indikation på att hon skulle vara påväg ut så jag får gott och väl vänta tills hon känner sig redo att möta världen och byta sovplats. Men jag hoppas bara att det är snart, gärna idag.

 

Sen kan jag väll erkänna att jag är lite nervös inför förlossningen och den smärta som jag oundvikligen kommer att utstå, jag har sagt att det får ta två timmar totalt från start till slut (en timme att ta sig till förlossningen och en timmme där) men jag inser ju att det bara är drömmar. Speciellt när man är förstföderska säger dom att det i regel tar längre tid och att det också är vanligt att man föder sent. Men vi får se, förhoppningsvis är detta sista inlägget innan förlossningen.

 

En liten rolig notis förresten är att jag just ringde Martin för jag tänkte fråga vad han ville äta och det första han säger innan jag ens hinner fråga är "Är det dags?" så det är inte bara jag som går i spänd förväntan. Sen så hadejag ringt han igår också gällande förflyttningen av internet till övervåningen och då frågade han visserligen inte om de var dags när jag ringde men han erkände sen när han kom hem att han trodde att det var därför jag ringde. Men man vet aldrig, nästa gång jag ringer Martin kanske är för att det har dragit igång och jag är glad att han är redo för när det är för han har också en väldigt viktig del i förlossningen och det är att finnas där och stötta mig när det är dags. Men nu ska jag ta och fortsätta med barntäcket som jag har hållit på och sy nu på semestern och se ifall jag hinner bli klar innan hon kommer.

 

As always//

Linda