Vi har för ungefär en månad sen börjat låta Zelda smaka lite mat och hon har verkligen tyckt om allt vi gett henne, testat frukt, potatis och idag var de första gången hon åt en hel portion mat. Lasagne fick hon smaka då. Men även fast vi matade henne så var det mat överallt.I ansiktet, på händerna, på bordet och de lyckades till och med hamna lite på Martin. Hon är ju väldigt ivrig när hon äter så stoppar man inte in nytt i munnen direkt hon svalt eller ens innan dess så börjar hon äta på haklappen eller sitt bord så det gäller att vara snabb. Sen är hon ju så taggad så mellan tuggorna så bankar hon händerna i bordet som vid det här laget är täckt med mat som då blir ännu mer täckt med mat. När allt är slut så kommer vi till rengöringen. Först tog jag tvättlappar och dränkte i vatten och försökte tvätta av henne på det viset men de var alldeles för mycket så jag tog henne helt enkelt till handfatet och tvättade av henne där var som lättast så. Sen kan jag ju inte prisa hennes haklapp nog, eller förkläde kanske jag borde säga. Utan det hade vi garanterat fått byta kläder på henne efter varje måltid. Jag ångrar dock att vi bara köpte en.

 

Sen har vi varit förbi bvc idag och vägt och mätt henne i vanlig ordning och som vanligt växer hon som det knakar och det är snart dags att byta storlek på kläderna igen. Vi träffade läkaren idag också men det var mindre populärt. Var inte alls roligt när doktorn skulle känna och klämma överallt tyckte Zelda. Men allt kännande och klämmande visade iallafall att allt funkade som det skulle. På söndag är hon 6 månader vår stora tjej, tänk vad tiden går fort jag tyckte det var nyss jag gick runt och länktade på att förlossningen skulle börja så vi fick träffa vårt barn och nu snart är hon 6 månader och jag ska återgå till jobbet och Martin tar över på hemmafronten. Jag kan väll inte direkt påstå att jag längtar till att börja jobba igen men som sagt så måste ju Martin också få vara hemma med vårt barn och pengar måste vi ju ha. Men det är ju tur att det är ett jobb som jag tycker om så mycket annars hade det ju varit ännu mer vemodigt o börja jobba igen.

 

As always//

Linda