Den senaste veckan eller två så har jag börjat känna barnet på utsidan av magen också, vilket är jättehäftigt och numera känner jag rörelser så gott som varje dag, vissa mer tydliga än andra. En viktig sak för mig har varit att Martin skulle vara den första förutom mig att känna bebisen. Då det var ett tag sen jag kände på utsidan för första gången så har det varit lite frustrerande när Martin inte har kunnat känna för jag tycker ju att det känns jättetydligt. Men då kan det ju också vara så som Martin påpekade att jag känner ju sparkarna från båda hållen och att det då blir tydligare för mig. Men så igårkväll när bebisen var som mest aktiv så kände han en svag antydan av rörelse och han höll med om att det var lite häftigt. Att Martin har fått känna lite av det jag känner varje dag är för mig otroligt viktigt och det känns mer som att vi delar på upplevelsen på en annan nivå också. Tänk så fantastiskt att i min mage så ligger mitt och Martins barn och växer, en miniatyrmänniska ligger och gror i min mage. Det känns så otroligt övermäktigt på något sätt och den här känslan som jag känner är en helt ny känsla och sakta men säkert börjar jag få insikten att just jag ska bli en mamma. Varje gång jag känner bebisen röra sig inne i magen så får jag som ett fånigt leende och för det mesta om Martin är i närheten så måste jag bara säga det till honom också, för det är vårt barn som ligger där inne och sprattlar runt och det är mindre än halva tiden kvar tills vi får hålla denna fantastiska varelse i våra armar, Jag längtar nå enormt.

 

always//

Linda