Min käre farmor gick bort i lördags, när pappa ringde fattade jag först inte vad han sa. Jag vart så shockad så jag var tvungen att fråga om han sagt det jag trodde han sa. Jag satt som fastvuxen i soffan där jag suttit och spelat tv spel när pappa ringde. Det var som jag inte kunde fatta det, även fast det inte kom som någon överraskning så gjorde det de ändå. Det kom så plötsligt men samtidigt inte. Jag satt i chock några sekunder innan det gick upp för mig vad han sa och då kom tårarna. Vi var tvungna o lägga på för att han skulle ringa vidare och för att min röst inte bar för att prata vidare. Pappa ringde sen upp igen och sa att hon hade somnat in lugnt och stilla medans hon satt och tittade på tv. Så jag är glad att det inte vart långdraget och smärtsamt för henne.

Farmor har varit sjuk flera år och hon har verkligen kämpat på länge men det finns en gräns för alla och hennes var tydligen nådd nu. Men hon har kämpta på tappert i flera år trots att hon varit ganska sjuk. Men det är inte det jag kommer minnas av henne utan jag kommer minnas alla våra somrar då vi hälsade på henne och farfar i det blåa huset i tierp. Då vi satt ute på grusuppfarten och lekte med leksaksbilar. Kommer även minnas alla de gånger vi spelade YATZY det enda spel de ville spela. Och såklart alla kvällar sittandes framför tv:n i vardagsrummet. Så många fina minnen jag har därifrån och jag kommer minnas farmor med värme. Samtidigt som jag är otroligt ledsen för att hon dött så är jag ändå på ett sätt glad för hennes skull, att hon slapp fortsätta lida nå längre. Det har inte varit det lättaste åren för farmor men hon hann och vara med om några barnbarnsbarn iallafall. Tänkte avsluta detta känslosamma inlägg med en bild på min älskade farmor som jag tog medans de bodde kvar i huset i Tierp.