Kände mig lite poetisk igår när ja skulle gå och lägga mig och insåg att ja är vuxen. Okej de är väll inge ny fakta men ibland kan ja inse saker ja redan vet och sitta och tänka på dem ett bra tag. Jag insåg också hur härligt det faktiskt är att ha ansvar över sig själv. Göra egna beslut utan att fråga om lov (så länge det bara gäller mig själv vill säga), Ta hand om min egen ekonomi, ha answar över djuren och själv se till så att ja får studierna gjorda och att ja äter och mår bra. Allt detta ansvar låg ju hos föräldrarna när man var liten medans nu har man sig själv att förlita sig på. Vissa stunder kan ja däremot komma på mig själv att vara barn igen och inte ha så mycket ansvar. Som de gånger då saker och ting blir riktigt svåra. Men större delen av tiden njuter ja till fullo av att va den som bestämmer över mitt liv. 

 

Den otroliga frihetskänslan att ha ett eget hem som jag bestämmer och har ansvar över. Att ha föräldrar och syskon hälsa på och veta att de är mina regler som gäller. Men som sagt "med stor frihet kommer även stort ansvar" och det är ju verkligen så det är, jag måste hålla koll på mina pengar så att de räcker till räkningarna och mat varje månad, det är jag som ansvarar över att de är städat i min lägenhet, att mina djur får mat och motion osv.

 

Men om ja tänker efter så har ansvaret knappt börjat, detta är bara förspel till de stora ansvar som förhoppningsvis ligger i framtiden. Nämligen att skaffa familj, att ha barn är ett ansvar man har livet ut även då barnen blir vuxna har man ändå lite ansvar över dem. Jag till exempel vänder mig till mina föräldrar om någonting krisar och jag verkligen behöver hjälp för att ja vet att de alltid ställer upp om jag verkligen behöver det. Det största ansvaret man kan ha är enligt mig är familjen. Familjen är enligt mig det viktigaste man kan ha och man ska verkligen inte ta dem för givet även fast det är (i det flesta fall) de enda man verkligen kan lita på i slutändan. Tillit för vänner har kommit och gått under åren men de människor ja alltid vetat att ja kunnat lita på är familjen och det kommer aldrig att förändras. Visserligen har man gnabbats och bråkat en hel del under tiden man känt varandra, fortfarande kan man ryka ihop som katt och råtta men när det verkligen gäller så vet man alltid att de ställer upp för en. Iallafall jag har sådan tur att ja har en sådan familj och faktiskt de flesta ja känner verkar ha en sådan familj. 

 

Jag tycker det är trist att de finns dem som ändå har rätt så bra familj men ändå säger att de inte gillar sin familj och att "mina vänner är min familj" visserligen betyder mina vänner otroligt mycket för mig men jag skulle inte byta ut min familj mot dem. Som ja säger "vänner kommer och går men familjen den består" Vänner kan så lätt tyvärr vända en ryggen och spela kylig, en dag vän nästa dag fiende. Men familjen finns alltid där även om man har otur att ha dåligt familjeförhållande.

 

As always//

Linda