here i am
Nu kommer ett inlägg som är nästan helt inriktat på mig och min förändring över tid. Och självklart ska jag väll va egoistisk och skriva om mig själv här det är ju min blogg ;)
Jag gick här tidigare idag i koridorerna på LTU och kände mig stolt över mig själv och hur lång jag tagit mig i livet. Jag känner mig stolt hur jag har förändrats som person till det bättre, jag tar för mig av livet och vågar vara mig själv. Min plats här i livet känns självklar och det är där jag är nu. Bosatt i Öjebyn men vvärldens underbaraste vänner och världens finaste familj och självklart min vackra hund Tina. Sen får ja självklart inte glömma mina nya klasskamrater som är helt awsome. Trivs jättebra i klassen och det har jag klasskamraterna att tacka för i stor grad. Jag ser med sorg i ögonen när så många hoppar av utbildningen men tänker även att det kommer inte vara jag, jag kommer vara kvar tills jag är klar med utbildningen. Jag kommer kämpa mig över alla gupp på vägen och aldrig ge upp.
Är det nånting alls som jag verkligen har bidragit till att jag har kommit så här långt så är det min kämparglöd. Jag har aldrig någonsin gett upp, jag har alltid kämpat. När det var som svårast i mitt liv så lovade jag mig själv en väldigt enormt viktig sak och det är att vad som än händer så ska jag alltid kämpa. Det har varit mitt livs viktigaste mening. Det som hållt mig ovanför vattenytan när det känns som de enda jag vill göra är att sjunka. Varje gång jag har mått dåligt och allt kännts hopplöst så har jag påminnt mig själv om mitt löfte. För det är de viktigaste löftet jag gett till någon i hela mitt liv och det är löftet till mig själv att ja alltid ska kämpa.
självklart finns det underbara människor runt omkring mig som har hjälpt mig på vägen som min underbara familj och mina underbara vänner men en person är verkligen värd att nämnas vid namn och det är min Pappa, Per Larsson. Han har verkligen hjälpt mig under hela mitt liv och verkligen gjort allt för att jag och mina syskon ska få det så bra som möjligt. Han gjorde verkligen allt för att få bort mig från Ramsele för att han såg att ja snart inte orkade mer. Han är den person som ja alltid har gått till om ja behövde prata med någon om nånting jobbigt som hände. Under min tid som mobbad så var han mitt största stöd och ja vet verkligen inte hur jag skulle klarat mig utan hans stöd. Hans kamp om att försöka få bort mobbingen så att ja skulle få det lättare kan inte ha varit lätt men han gjorde det, han kämpade in i det sista tills den enda utvägen var att flytta mig från Ramsele. Så ett enormt tack till dig pappa!
För att avsluta detta inlägg så vill jag bara säga tack till er andra som hjälpt mig under min kamp. Namnen är för många för att nämnas men ni vet alla vilka ni är och hur betydelsefulla ni är för mig. Ni har alla en varsin plats i mitt hjärta och jag kommer för alltid vara tacksam för att ja har haft eller har er i mitt liv.
As always//
Linda